I Januari nästa år så ska musikalen ”The Book of Mormon” sättas upp på Chinateatern i Stockholm. Mannen som fått i uppdrag att översätta och regissera föreställningen är Anders Albien. Detta är stort. På många sätt så är detta stort.
The Book of Mormon är en musikal som har vunnit i stort sett alla priser som kan vinnas av en musikal. Den har i flera år gått för fulla hus på Broadway i New York och i West End i London, Kungarna bland musikalstäder. Nu ska den för första gången översättas och då till SVENSKA!? Första gången som vår tids mest framgångsrika föreställning skall sättas upp utanför Broadway och West end så ska den till en privatteater i Stockholm.
Detta är även lite sorgligt. Det är lite sorgligt för det är inte längre de statligt finansierade teatrarna som är först med det nya, som vågar ta risker eller framför allt, tar sitt ansvar att erbjuda folket ett utbud av kultur som annars kanske aldrig hade tagit sig innanför Sveriges gränser. De statliga teatrarna som med skattepengar finansierar en service till sitt folk. En service som inte behöver gå med vinst. En service som vi gladeligen ger lite av vår lön till så att den kan berika våra liv utan att behöva vara nervös över att den måste tillfredsställa aktieägare och delägare. Men de ger oss säkra kort som Cats, Hair, Cabaret och Les Miserables.
Istället så är det privatteatrarna som spränger gränser, tar risker och vågar satsa. TROTS att de förutom att betala ut löner, måste tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna dela ut bonus till sina finansiärer. Det är DE som kammar hem tillståndet att översätta och sätta upp vår tids mest framgångsrika föreställning.
Men detta ska inte handla om politik. Detta är en text om humor.
The Book of Mormon är skriven av skaparna bakom TV-Serien South Park. Trey Parker och Matt Stone ägnade 7år av sitt liv till att skapa detta mästerverk. Musikalen är smart, satirisk, religionskritisk, glädjefylld, politisk och hoppfull på samma gång. De behandlar oerhört känsliga ämnen men publiken är med dem vid varje andetag. Jag har själv sett den 2ggr i London och förundras fortfarande över hur de kunde få mig att skratta högt när de skämtar om att våldta bäbisar. Men det funkar.
Att översätta ett sådant verk är oerhört svårt. Musiken är formad efter det engelska språket, man driver med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonism, en religion som inte är särkilt välkänd här i Sverige) och svordomar tar en stor plats i texten. Att svära på scen är till exempel inte längre särkilt kontroveriellt i Sverige. Men det jag tror blir största utmaningen är hur showen driver med religioner i stort och med rasism. Detta är ämnen som vi i Sverige inte tar lätt på för tillfället. Detta är ämnen vi inte längre skämtar om. Detta är ämnen vi bara skämtar om EFTER vi tagit ställning om vilken sida i debatten vi står på.
Jag HOPPAS att den här uppsättningen kan ändra på detta. Jag hoppas att Anders Albien inte smyger försiktigt bland stora arga fötter med ömma tår, jag hoppas att Anders Albien dundrar över alla ömma tår i en stor blomsterbeklädd ångvält.
Kanske kan han återskapa det som hände i England 1962?
Pete Cook, Alan Bennet, Dudley Moore och Jonathan Miller satte upp en satirisk föreställning som hette ”Beyond the Fringde”. I den så drev man för första gången någonsin med kungahuset, politiker och kyrkan. Något som hade varit otänkbart bara ett par år tidigare eftersom enbart tanken om att driva med sådana auktoriteter ansågs respektlöst.
John Cleese satt i publiken och har beskrivit upplevelsen som följande:
- Folk skrattade inte, de SKREK. Det var ett skrik av frigörelse!
För första gången någonsin så fick folk skratta åt något som hade förtryckt dem så länge.
Jag tror att skratt är det viktigaste vi har. SPECIELLT i stunder av uppror, rädsla och ilska. Jag HOPPAS och ÖNSKAR att The Book of Mormon på Chinateatern i Stockholm kan ge oss den frigörelsen som vi ALLA så desperat behöver i dessa tider.
Tack för mig.
Kommentera