Jag måste erkänna att jag dagarna innan nyårsafton började längta hem till göteborg igen. Jag har
lixom svårt att trivas och få någonting gjort någonstans när jag inte riktigt känner mig "hemma" så att säga. Lovet började ju med att jag tillbringade jul och det närliggande dagarna uppe i Luleå och det var
ju jättetrevligt med lite semester och mys med släkten. Sen var jag ett par dagar hemma hos
mamma i Falun och där trivs jag ju väldigt bra i och för sig, jag tycker att hon har fått det riktigt
mysigt där. Men jag har inget eget rum där och inte så mycket att göra. Min vänskapskrets i Falun
sträcker sig inte så mycket längre än till mitt ex och ett Jehovas vittne som jag inte träffat ordentligt
sedan gymnasiet. Dessutom så kom jag först på att att han bodde falun dagen som jag åkte därifrån.
(No offence Olle, du vet att jag älskar dig). Efter det så befinner jag mig handfallen i Skattungbyn i
en främmande fjällstuga med ett barn som kunde vara min egen dotter, skrikandes efter
uppmärksamhet och kärlek, en finlandssvensk mamma med dreads, som mycket väl skulle kunna
vara min storasyster och barnets mormor, även kallad "Nosferatu". Jag bor på fjällstugans isande
vind och varje morgon klockan 7 vaknar jag kallsvettig av morgonpigga flickrop som vrålar efter
frukost. Jag vrider på mig, muttrar, smackar och stoppar in två gula öronproppar (jag fått låna av
min bror) i öronen och sover till klockan 2 på eftermiddagen.
Nosferatu
Men så när det nya året närmar sig händer någonting i mig. En känsla som jag efter mycket letande i de dunkla, dimmiga biblioteken i mitt minne identifierar som "hopp". Sakta men säkert kommer jag till insikt att jag kommer att få tillbringa det första timmarna av 2007 med de bästa vännerna jag känner. Vänner som jag känt enda sedan jag lärde mig att stå på två ben och kissa i pappas stövlar. Vänner som jag tillbringat otaliga timmar med i Leksands stora grop där vi med hjälp av dryck gjort på vatten, humle och jäst, tänkt, diskuterat och filosoferat runt tankar och ideér så fantastiska och underbara, att tårar rann ned för Platons kinder och vätte hans gråa skägg medan han satt med sitt vin uppe i Karlavagnen och lyssnade. De tankarna har nu slagit sig fria och vilar lyckliga i kosmos. Vänner som jag har fått fruktasvärda uppvakningstrauman av, eftersom de envisades att chockväcka en iförda masker föreställande Hollywoods skräckfilmsmördare. Och så Julia Sjönneby. förstås. :-) På direktlänk från den folkäre poeten och legenden Pelle Lindströms hemvist hade vi Konung Johan den förste, störste och siste, våran sanne vän och vapendragare, våra själars lycka, våra hjärtans blod och våra lungors syre tillsammans med hans majestäts närmaste dam Julia Snive. Välkommen in i familjen, vi tar emot dig med öppna hjärtan. Jag flyter med ens lite lättare genom dagarna över en böljande ocean vars himmel sakta men säkert klarnar upp och blottar sin sol i alla dess prakt. Min nya dotter är inte så otäck när jag lyssnar på vad hon vill att säga och efter ett tag har vi i tysthet enat om en åsikt: "Du är ok..." Dreadsfinskan går också att överleva, jag kan till och med komma på mig själv att se henne som trevlig.
Platon
Detta år slutar i Frid, inleds med hopp och kommer att ha en frisk doft av lycka som kommer att inspirera alla sinnen med trygghet, att allting kommer att bli som de vill att det ska bli, eftersom det är de själva som ser till att det blir så.
högaktiningsfullt. Mikael Johansson
Kommentera