Jag sitter i på världens konstigaste husbåt mitt ute i ingenstans med Fredrik, en holländska och en mängd tyskar, jag är den enda som inte kan någon tyska. Dörrarna till husbåden måste hållas stängda och låsta efter klockan 22:00 pga somaliska pirater. Jag sitter här och tuggar i mig en tysk pizzaslice jag blivit bjuden av en fotograf.
Ägaren till båten heter Gunter och blev inte på gott humör när jag ville prata engelska med honom. Han pratar endast tyska och gärna med mig, men när jag lite knackligt säger Danke och Wie getz? så drar han sakta på mungiporna.
på något konstigt sätt så blir låg levnadsstandard inte alls lika jobbigt så länge det är i ett annat land, Nu så är allt detta plötsligt en "upplevelse", hade jag mött detta i Sverige så hade jag antagligen haft en helt annan inställning.
Vägen hit har varit brokig och snårig. Mycket förseningar och missförstånd. Jag har redan märkt att kommunikationen på Seelive inte är den mest organiserade så det känns redan nu att detta halvår så får man gå med den universala "Kubainställningen" att "allt är en del av upplevelsen"
Det började med att vi mötte upp Marcella i Hamburg och sedan begav oss till repeerbahn, eftersom jag varit där förut så tog jag stolt rollen som vägisare och gick fel redan vid första vägvalet. Väl vid Seelive's kontor (där vi blivit lovade att vi skulle bli hjälpta) så möttes vi av en enda person, och det var en stackars praktikant som varit där i två dagar. hon hade ingen aning om vilka vi var eller varför vi var där och absolut inget om vart vi kunde lämna våra väskor. Som tur var så kom den tempramentsfulla koreografen efter ett tag och styrde upp det mesta. Väl framme sen i Rostock (efter en grav timmes försening av tåget) så tog jag initiativet igen och ledde mina kompanjoner helt fel 2 gånger till innan vi hittade rätt till en båt som såg ut som den som pippi pelekan bodde i. när vi kom och mötte de andras blickar så känndes det som om vi var med i Bankok Hilton och just checkat in. :-)
I morgon så ska vi tydligen "äta frukost klockan 7 och sen iförd endast penna ta oss till skolan" (min tyska är som sagt inte så bra)
Ägaren till båten heter Gunter och blev inte på gott humör när jag ville prata engelska med honom. Han pratar endast tyska och gärna med mig, men när jag lite knackligt säger Danke och Wie getz? så drar han sakta på mungiporna.
på något konstigt sätt så blir låg levnadsstandard inte alls lika jobbigt så länge det är i ett annat land, Nu så är allt detta plötsligt en "upplevelse", hade jag mött detta i Sverige så hade jag antagligen haft en helt annan inställning.
Vägen hit har varit brokig och snårig. Mycket förseningar och missförstånd. Jag har redan märkt att kommunikationen på Seelive inte är den mest organiserade så det känns redan nu att detta halvår så får man gå med den universala "Kubainställningen" att "allt är en del av upplevelsen"
Det började med att vi mötte upp Marcella i Hamburg och sedan begav oss till repeerbahn, eftersom jag varit där förut så tog jag stolt rollen som vägisare och gick fel redan vid första vägvalet. Väl vid Seelive's kontor (där vi blivit lovade att vi skulle bli hjälpta) så möttes vi av en enda person, och det var en stackars praktikant som varit där i två dagar. hon hade ingen aning om vilka vi var eller varför vi var där och absolut inget om vart vi kunde lämna våra väskor. Som tur var så kom den tempramentsfulla koreografen efter ett tag och styrde upp det mesta. Väl framme sen i Rostock (efter en grav timmes försening av tåget) så tog jag initiativet igen och ledde mina kompanjoner helt fel 2 gånger till innan vi hittade rätt till en båt som såg ut som den som pippi pelekan bodde i. när vi kom och mötte de andras blickar så känndes det som om vi var med i Bankok Hilton och just checkat in. :-)
I morgon så ska vi tydligen "äta frukost klockan 7 och sen iförd endast penna ta oss till skolan" (min tyska är som sagt inte så bra)
Kommentera